Inlägg från Birgitta….via Bodil

hej! har ingen aning om detta blir rätt men: Nästa bok blir ”Båten” av Nam Le Här följer en recension från SvD tror jag det var: Med novellsamlingen ”Båten” gjorde Nam Le för ett par år sedan ett storstilat inträde på den litterära scenen. Kritiker världen över har fullständigt exploderat i superlativer och lovord, och Nam Le hyllas vart han är kommer på den författarturné som åtföljer bokens internationella lansering. Man kan bli misstänksam för mindre. Desto roligare då att ”Båten”, som i dagarna kommit i svensk översättning, faktiskt är så bra som alla säger. Åtminstone nästan. Nam Le är född i Vietnam, uppvuxen och utbildad till affärs- jurist i Australien och numera bosatt i USA, där han verkar som tidskriftsredaktör och skriver på sin första roman. Han har gått skrivarprogrammet vid universitetet i Iowa, och det gör även berättaren i samlingens inledande novell, en blivande författare med skrivkramp som får ovälkommet besök av sin vietnamesiske far. Detta berättarjag, som också heter Nam Le, uppmanas av sina lärare och av ett par litterära agenter att skriva utifrån sin egen bakgrund, om det vietnamesiska, något som han med all kraft värjer sig emot. Han vill inte skriva ”etnisk” litteratur. Han skriver hellre exakt den sorts noveller som ingår i ”Båten” – en novellsamling som närmast kan beskrivas som global i sin spännvidd och variationsrikedom. Den verklige Nam Le vill uppenbarligen inte heller tvingas in i något etniskt fack. Han rör sig likt en kameleont genom världen, träder ut och in ur roller och gestalter. Han lånar sin röst åt en tonårig torped i knarkmaffians Colombia, kryper in under skinnet på en vilsen amerikansk advokat på besök i Teheran, förvandlar sig till en cancersjuk konstnär i New York och lever sig in i en ung flickas tillvaro i Japan strax före atombomben över Hiroshima. Och han gör det med imponerande träffsäkerhet, djup och psykologisk skärpa. Ändå är det med undantag för den första och den fullständigt lysande sista novellen just imponerad jag blir, snarare än gripen, drabbad, omtumlad. Författaren som buktalare, tänker jag, eller som en skådespelare som utan vidare ikläder sig vilken skepnad som helst, var på jorden som helst och i vilken tid som helst. Bländande, absolut, en storartad prestation, men liksom lite för duktigt, lite för mycket av uppvisning. Det som knyter samman dessa mycket disparata berättelser är Nam Les laddade, böljande och dovt lyriska prosa, känsligt avlyssnad och omvandlad till svenska av översättaren Ylva Mörk. Samt en pulserande underton av vemod och längtan – efter tillhörighet, efter kontakt, efter någon sorts hemvist i livet. Le skriver med största omsorg om varje ord och metafor, och med det slags nästan intuitiva känsla för detaljens plats i helheten som bara erfarna författare brukar besitta. Det är mycket vackert, mycket njutbart, mycket drivet. Men kanske är de trots allt inte helt fel ute, de där förhånade litterära agenterna i den inledande novellen, de som uppmanar den blivande författaren att skriva utifrån sina egna livserfarenheter. För det är när Nam Le gör precis det, när han borrar sig in mot smärtpunkterna i sitt eget liv, sin egen familjehistoria, som hans berättande är som allra starkast.